Indonesien

Nu har vi hamnat på södra halvklotet, långt österut i landet med över 17 000 öar. Vi är i Lubanbajo på ön Flores, Indonesien. Vi sitter på vårat favoritcafé The Lounge med en cappuchino shisha framför oss, och snart går båten som ska ta oss västerut mot Lombok. Jag har inte kunnat skriva på ett tag, för att vi har varit ute på fantastiska (nästan) öde öar. Vi började med att flyga från KL till Bali, och därifrån tog vi världens kortaste schemalagda flygtur på 22 minuter till grannön Lombok. Vi har flera gånger under resan blivit varnade för att åka till Bali, då det är fullt med packade australiensare och medelålders tanter som "eat pray love-ar". Lombok gillade vi inte särskilt, det var väldigt hetsigt och massor med försäljare och annat drygt folk. Trafiken var helt galen, och dessutom så envisas alla som kör ett fordon med att tuta ungefär var femte sekund.

Från Lombok tog vi den lokala färjan, fullastad med grönsaker, till Giliöarna. Vi spenderade en riktigt lat vecka på Gili Air. Där gör man inget annat än att njuta av en turkos värld sedd från hängmattan, och horisonterna är kantade av Bali och Lomboks gröna kullar och rykande vulkaner. Vi bodde i en bungalow på öns norra sida där det var nästan helt öde, och hade en jättemysig strand för oss själva hela veckan. Vi snorklade massor och gjorde ett dyk, men det var väldigt strömt och guiden envisades med att vi skulle simma mot strömmen hela tiden så man brände tanken på typ en halvtimme.. tråkigt dyk efter att ha varit på Sipadan innan men vi fick i alla fall se en del hajar och sköldpaddor.

Sista dagen var vi på partyön Gili Trawangan, och efter det fick vi verkligen nog av alla turister och bestämde oss för att åka till flygplatsen och ta nästa flyg till Flores. Precis innan vi skulle åka läste vi i Lonely Planet att samtliga av Indonesiens flygbolag är med på EUs no flight list. Självklart var det också ett propellerplan av modell "Fokker" som slutade tillverkas i början av nittiotalet vi fick åka med. Propellerplanet i Malaysia var ingenting emot detta, vi brukar inte vara flygrädda men det här var riktigt otäckt. Det värsta var när vi flög genom en luftgrop och planet föll fritt ett ögonblick, det kändes lääänge men var nog inte mer än en sekund eller två. Alla skrek och det höll på att bli tumult. Vi landade i alla fall utan några större missöden, men det fick bli sista propellerplanet på den här resan. Senare fick vi höra att samma flygbolag hade kraschat ett plan bara en vecka tidigare, jag är glad att jag inte visste det innan vi flög..

Väl framme i Luban Bajo så tog vi en motorbåt ut till en liten paradisö vid namn Seraya. Naturen här är helt magisk, det finaste vi sett sedan El Nido i Filippinerna. Stället ser ut som en korsning mellan Irland och medelhavet, fast med tropiskt klimat. Öarna är böljande gröna kullar täckta med knähögt gräs, och låga knotiga lövträd. Det är vulkaner och öar åt alla håll, och de flesta är obebodda eller har bara några få fiskare som invånare. På Seraya där vi bodde fanns bara ett hotell med 14 bungalows, varav minst hälften stod tomma. Den enda resturangen på ön var hotellets egen. De kunde verkligen inte laga mat, men det kan man stå ut med ett tag när man bor på stranden och har världens finaste utsikt. En bit utanför stranden var korallrevet helt otroligt fint, och man såg bland annat hajar, tonfisk och jättestora barracudor.

Efter några dagar på Seraya så stannade vi en natt i Luban Bajo och funderade på vad vi skulle hitta på härnäst. Först hade vi tänkt bo på en båt och dyka i några dagar, men vi fick en dålig magkänsla att ha varit där och tittat och provat utrustningen. Mycket var slitet, trasigt eller i fel storlekar. Så vi gjorde som vi brukar och började gå med ryggsäckarna längstmed vägen och letade efter ett hotell. Vi hittade ett som såg ok ut och kikade in. Rummen var stora och fräscha men priset var för högt, så vi stannade i baren och tog en kall cola innan vi skulle gå vidare. Efter ett tag kom det fram att hotellet var helt tomt, och vi fick rummet för halva priset. Ägaren verkade glad över att ha gäster och bjöd på kokosnötter.

Nästa dag tog vi en båt ut till en ö som heter Kanawa, som ligger precis utanför Komodos nationalpark. Det visade sig vara ett helt perfekt ställe, en paradisö med ett bungalow hotell som ägs av Max, en trevlig italienare. Dom har riktigt god mat och vi fick beställa vad vi ville, även om det inte fanns med på menyn.
Dessutom så finns det ett helt nytt dykcenter på ön. Det är Ed, en galen brittisk kille som driver stället. Han har fått till ett avtal med hövdingen i fiskarbyn på grannön, dom fiskar inte på revet utanför Kanawa mot att han åker dit en gång i veckan för att lära barnen engelska. Men en del av gubbarna på ön har inte riktigt tagit avtalet på allvar, så en typisk dykdag startar med att man tar en tur med dykbåten och ser på när en vilt gestikulerande Ed jagar iväg smygfiskare. Efter det dricker man kaffe och lyssnar på när den kedjerökande besättningen sjunger med till Venga Boys och Justin Bieber som de av någon outgrundlig anledning är helt  frälsta av. Dom skrattar, sjunger, röker och dricker kaffe  konstant. Kommunicerar gör de med ett språk som är en kombination av engelska, indonesiska och diverse pipljud. Vi fårstår ingenting av det men det är sjukt underhållande. Oftast slutar det med att Ed viker sig för skratt och utbrister "There insane all of them, I love it!! everybody on Kanawa is... piip"

Då dykshopen inte officiellt har öppnat än har vi fått agera försökskaniner. Det vill säga att vi fått dyka med helt ny utrustning som kommit direkt ur kartongerna och fått följa med och utforska helt nya dykställen för att kolla vart han kan ta grupper i fortsättningen. Ett av dom dyken blev även vårat längsta hittils på en timme och tio minuter, på ett grunt och fint rev. Jonas fick till och med namnge ett rev utanför ön. När vi dök där såg vi en boj som satt fast halvvägs ner till botten och hade blivit överväxt av musslor och sjögräs. På håll såg det riktigt otäckt ut, och alla tre var övertygade om att det var en människokropp som hade blivit bunden och sänkt. Revet fick därför heta Dead Man's Reef.

Vi har även varit på dykturer inne i Komodos nationalpark, och det var HELT fantastiskt. Jag trodde knappt det var möjligt, men det slog till och med Sipadan. Det är fullt med vackra mjuka koraller och anemoner i galna pastellfärger, och så sinnessjukt mycket fisk överallt. Vi fick även se manta rays, enorma saker som flyger fram som spöken i vattnet. Sista dagen var vi på två av Komodos bästa spots, Crystal rock och Castle rock. Det är två stengrupperingar mitt ute i havet där strömmar möts från alla håll. Reven var verkligen spektakulära med koraller som breder ut sig som trädkronor, flera meter åt alla håll. Det kändes som att vi hade krympt och blivit nersläppta i ett akvarium med enorma fiskar överallt. Revhajar, giant travelly och tonfiskar simmade förbi mitt framför ansiktet på oss. Stället kan vara som en tvättmaskin med galna strömmar som byter håll hela tiden, men vi hade med oss en jättebra lokal guide som hade över 2000 dyk i området och kände det utantill. Han hade ritat upp egna kartor och visste precis vart strömmarna skulle vända och vid vilken tid. Ibland var det riktigt jobbigt och man fick hålla fast sig i stenarna för att inte flyga som en vante. Vi gjorde även några riktigt sköna driftdives, där man bara kan flyta med strömmen längstmed en lång vägg. Det kändes som att vara ute och flyga i rymden, man behövde inte simma någonting och kunde tumla runt och göra volter. Flera gånger när jag vände mig om för att titta vart Jonas var, så hängde han upp och ner med ett stort leende i ansiktet. Vi är verkligen fast i det här nu, så fort vi kommit upp ur vattnet så vill vi ner igen!

Vi har också varit på Komodo och sett (en) komodovaran. Den var jättestor och jätteslö och låg under ett träd och lät sig fotograferas. Vi var inte särskilt imponerade av det besöket, men kul att ha varit där ändå. På båtresan tillbaka till Bali ska vi stanna till på Rinca och några andra öar, och förhoppningsvis får vi se fler jätteödlor där.

Vi planerar redan att komma tillbaka till Kanawa, det är utan tvekan en av höjdpunkterna på resan. Det är som en perfekt blandning av våra tidigare favoritställen, lika vackert som El Nido i Filippinerna och minst lika bra dykning som på Borneo, fast betydligt billigare. Dessutom så är det äkta "öde ö" känsla med tomma stränder, total tystnad och bara ett par timmars elektricitet per dag. Vi hade tänkt stanna i tre dagar men det blev snabbt till tio, och snart går slowboaten tillbaka till Bali. Om en vecka är vi hemma i Sverige igen, det är helt galet vad tiden går fort när man har roligt. Vissa saker har vi saknat, framför allt familj och vänner men också att kunna tvätta när man vill och laga den mat man är sugen på. Det kommer att bli konstigt att återgå till vardagen och göra "normala" saker igen efter att ha varit med om allt detta. Det har varit så skönt att inte ha något planerat utan bara göra det man känner för och åka vart man vill.

Dom sista dagarna kommer att spenderas på Nusa Lembogan utanför Bali, där vi kan få dyka med Mola Mola, solfiskar, om vi har tur.

Ses snart!